Jag önskar att allt bara kunde falla på plats och bli bra.. Att man för en gång skull kan vara lycklig för det man är och för det man har.. Att man kunnat lämna det förflutna och bara gå vidare.. Men det kommer ifatt en på något sätt.. Att man inte bara kan glömma.. Jag försöker vara glad och lycklig, utanpå i alla fall.. Men jag vet om att inuti i mig finns alla tankar, all tvivel och tvekan.. Är det verkligen meningen att jag ska vara så här lycklig? Är det verkligen meningen att jag ska bli så älskad, jag vet inte.. Är jag värd det ?

Jag känner att jag sviker mina vänner varje dag, att jag inte längre kan finnas där.. Jag orkar inte ha denna känslan, mina vänner är något bland det bästa som finns i mitt liv.. Och jag vill aldrig vara utan dom, aldrig någonsin.. Jag vet själv att jag måste göra något.. Något för att det ska bli bra, vet bara inte vad..

Och min älskade Pontus, jag förstår verkligen inte hur du står ut med allt.. Med mig, med du vet vad och allt sånt.. Det är helt otroligt, du är fanimej helt sagolik.. Vet inte vad jag gjort utan dig om jag ska vara helt ärlig.. Jag menar?! Vem fan hade stått ut med det du får stå ut med? Jag hade lämnat direkt kan jag vara ärlig och säga.. Men jag är så himla glad att du stannar hos mig trots allt du får utstå.. Du gläder mig <3 Älskar dig Pontus Olsson



Och till dig, jag vet inte vad du är ute efter.. Men du kommer aldrig kunna förstöra någonting, du tillhör det förflutna och där ska du stanna.. Du påstår att du har känslor för mig och om du nu har det så snälla, låt mig vara lycklig, du förstår väl själv att om jag velat vara med dig hade jag varit det och inte med Pontus.. Du och jag förblir vänner och ingenting mer.. Vill bara att du ska förstå det, vill bara kunna prata med dig som vanligt utan att behöva oroa Pontus.. Du är en bra vän, och du hade din chans..



<3